Yrkesetik inom mentalvården
Hälsoindustrin behöver en verklig förändring, och som jag har nämnt i mina inlägg om hashimoto i männen, så är det inte den konventionella medicinen som ger den sanna och verkliga helandet.
Det finns grundorsaker som orsakar inte bara kroppsliga obalanser utan även känslomässiga och andliga obalanser.
Vad tänker vi på när vi tänker på eller talar om psykisk hälsovård? Kognitiv terapi, antidepressiva medel, antipsykotika, anxiolytika, eller ett glas grön juice, juiceterapi, gurkmejapulver, kognitiv beteendeterapi, naturarbete, andligt arbete, eliminationsdiet för inflammation i maten, D-vitamin, behandling av näringsbrister?
Tyvärr har det första alternativet varit det etablerade sättet att gå i den konventionella behandlingen, och frågorna kommer att komma, är detta det verkliga sättet att bota, varför inte först pröva de andra alternativen?
Så när det gäller yrkesverksamma inom psykisk hälsa, var börjar de etiska dilemmana?
Om psykologer redan tillämpar det som sägs fungera för att bota människor mentalt och fattar beslut utifrån sina etiska riktlinjer, varför ska man då söka efter andra alternativ och andra etiska principer? Det är ett enkelt svar, eftersom den metoden inte är riktigt helande.
Därefter kommer jag att dela med mig av min åsikt om yrkesetik inom mentalvården utifrån min erfarenhet.
Skrivet av
- Carlos Barraza
- Personlig utveckling, Sinne
Innehållsförteckning
Vanliga etiska frågor inom mentalvården
Psykisk sjukdom eller ett andligt uppvaknande? Hur man identifierar verkliga patologier eller tar reda på att känslomässiga problem verkligen är andliga nödsituationer och psykosomatiska upplevelser som psykiatern Stanislav Grof säger.
Hur ser branschen för psykisk hälsovård egentligen på problemet, eller är det en möjlighet till helande?
Har vi sjukdomar eller har vi tecken på läkning?
Varför ska man omedelbart stämpla någon som psykiskt sjuk om det kan ha funnits faktorer som man inte har tagit hänsyn till tidigare.
Vi är alla okunniga om något, och även om vi anser oss vara experter på ett visst ämne kan det finnas paradigm som vi faktiskt betraktar som sanning, tills motsatsen visas.
Vid varje tidpunkt börjar vårdpersonalen hantera etiska frågor. Vad är det rätta att göra?
Vad ska en sjukvårdspersonal göra när det finns människor som hotar sitt liv? Stoppar man någon från att begå självmord, eller låter man personen försöka göra det, eller är det bara ett rop på hjälp eller uppmärksamhet genom att säga att han eller hon kommer att begå självmord?
Ska en mentalvårdspersonal styra sig själv genom de etiska riktlinjer som fastställts, eller genom tecken på depression eller ångest eller något annat förändrat medvetandetillstånd som patienten uppvisar?
Eller skulle det vara etiskt försvarbart för en yrkesgrupp inom hälso- och sjukvården att ge någon en idé om att behandla sig själv eller andra för att ta personen till en klinik för psykisk hälsa, eftersom det är det förfarande som anges i organisationens etiska kodex?
När människor befinner sig i ett förändrat medvetandetillstånd är det oförklarligt för utomstående att förstå vad som händer. Så det etiska dilemmat kommer igen, vad ska man göra?
När en patient med ett förändrat medvetandetillstånd kommer till en klinisk organisation för psykisk hälsa kommer vårdpersonalen omedelbart att försöka ta reda på vad som händer och de kommer att söka efter den psykiska sjukdomen, märka patienten och påbörja den konventionella behandlingsprocessen, men är detta rätt sak att göra, eller görs det på detta sätt för att branschen har etablerat denna process och etiska riktlinjer?
Problemet uppstår när de som arbetar med psykisk hälsa måste ta ställning till vilka etiska principer som ska följas.
Och det är inte så konstigt, eftersom det inte finns några egentliga och korrekta uppgifter om vad man ska göra när en person med en uppenbar psykisk sjukdom är borta från världen och terrängen.
